Hej de senaste dagarna har jag varit lika förtjust i min far som en tysk är i en jude. Finns fan i inget mer frustrerande att vakna till än hans röst. Visst morsan är inte mycket bättre men helvete, vill klösa ut öronen på honom varje gång han kommer in i rummet. Vill slita ut hans struphuvud varje gång han öppnar käften.
Idag hade jag tänk skriva biologi såsnart han lämnat lägenheten och det kändes liksom trovärdigt och så tills han öppnade munnen och för etthundrafemtioelfte gången sa något om hur jag inte pluggar (och allt jag hör är "din dumma lilla horfitta du är fan inte bra på någonting varför hoppar du inte bara från en bro?") och nu är jag för förbannad för att kunna tänka klart. Han är fortfarande kvar dock. Drar han inte snart kommer jag väl börja kasta saker runt mig igen.