Jag är bitter och rädd och känner mig minst i hela världen.

Gör om.

Vaknade med ett förnöjt leende på läpparna från världens varmaste dröm och drog mig under mina dubbla, blommiga täcken. Mår bra i kroppen och älskar livet med hela mitt väsen.

Bebisen är lagad och mår bättre än någonsin och min WT är inlämnad både i papper och på fronter och jag försov mig till skolavslutningen men det är ok för vem fan bryr sig liksom och mitt hår ser ut som bajs och kommer fortsätta se ut som bajs i en till två veckor framåt vilket för tillfället känns ganska ok men jag är inte helt hundra på att det kommer kännas lika ok så pass länge men jag försöker låta bli att tänka på det likväl som jag försöker låta bli att tänka på allt socker jag vill trycka i mig (tio dagar utan) och faktumet att jag varesig hann få Aquagenisis eller Fragile Things från skolbiblioteket vilket gör mig väldigt ledsen för jag var så övertygad om att de skulle hinna komma innan lovet och jag såg fram emot det något enormt men å andra sidan har jag en hel del böcker från stadsbiblioteket hemma nu så när jag väl läser dem blir jag nog nöjd ändå.

Hej jag sitter i skolan och har just haft kemiprovet som jag inte pluggade en sekund inför. Ikväll klockan nio är det meningen att jag ska skicka in en psykologiuppsats plus ännu en som egentligen skulle in i fredags men jag tänkte smyga med den ändå. Om jag faktiskt skrivit dem. För jag suger. Jag kan inte fokusera för fem öre och de svarta punkterna i våra böcker kråmar och vrider på sig. Allt gör ont och är för jobbigt. Det är för kallt och mitt huvud gör för ont och mina ögon är för röda och min hud är för torr och mina fingrar är för stela och mit skelett för skört. Inlärd hjälplöshet. Stackars lilla svaga dumma värdelösa jag.

Mår märkligt och är omotiverad och tjock. Dags att sova i badkaret.

Glömde jävla bokhelvetet hemma. Tjugo sidor kvar och läser envist en nerladdad pdf. Blir nojjig över att den är hälften så lång som boken jag lånat från biblioteket och undrar hur sjutton det går till. Väldrens minsta bokstäver? Noll styckesindelningar? Kan inte koncentrera mig. Måste börja på mina psykologiuppsatser och WT. Går inte bra det här. Vill att min bebis ska få sin nya fläkt. Hoppar simningen helt den här veckan verkar det som. Vill bara få bli klar med alla skrivningar och krypa ner i sängen och sova något dygn. Försöker låta bli att stressa viktnedgången. Försöker ha tålamod och undviker speglar. Ser ut som skit.

Fyra dagar utan socker. Förstår inte hur eller varför men mår fint. Kroppen klagar av diverse övriga orsaker och det blev ingen simning idag heller. Eller plugg för den delen. För jag suger. Ingen stress än dock. Förstår inte hur eller varför. Jag behöver oroa mig, jag behöver förstå att gör jag inget snart går allt åt helvete. Det är bara väldigt svårt när man får vettiga resultat på oacceptabla underpresteringar. Börjar känna mig bekväm i kroppen igen. Äter nötter och jordnötssmör för att hålla blodsockret nere. Fullkornspasta och -ris. Vill sminka av mig, sparka av kläderna och krypa ner i sängen med boken öppnad femtio sidor innan avslutet. Diverse chatter lurar min kvar. De svinen. Trött. Osamanhängande ur alla aspekt.

Hej min bebis, älskling, allt är död. Fläkten är kaputt och den nya ska komma innan veckoslutet. Använder pappas så länge.

Upprepat påminns jag om hur pass jag påminner om ett mycket litet, outvecklat barn. Slav till sina impulser och lustar och infall. Utan att kunna fokusera och tänka rationellt om det så gällde mitt liv påverkas jag fullt ut av små impulser som endast ska vara i en tusendels sekund, små ovanor hjärnan har kvar sedan tidigare åldrar. Det handlar aldrig om humörsvägningar eller hormonöverflöd utan bara små explosioner av varje känsla jag snubblar över. Varje liten irritation blossar upp till sin fulla prakt bara för att lika plötsligt avlösas av passion, hat, apati, bitterhet, glädje, kärlek, lust aggressivitet ångest allt. När som helst. Hur som helst. För vad som helst. Och ingenting blir ju riktigt riktigt längre. När jag inte kan urskilja någon ren känsla i det oorganiserade tumultet räknas ingenting alls längre. Panik och livsglädje och ilska turas om utan någon bestämd ordning för att bilda

Efter den enorma motivationen till avvänjning från sockret från både min far och psykologs sida ("Misslyckanden handlar bara om brist på självdiciplin och ligger helt i ditt ansvar" respektive "Spyr du? (Nej) Dåså.") har alla ansträngningar att försöka ta hand om mig själv på något sätt gått åt pipan. Oväntat nog är sockerbegären större än någonsin och jag har inte tagit längre pauser än för att sova sedan i onsdags. Gått upp något kilo och magen krånglar. Sover skit och hela kroppen gör ont. Huvudvärk, lättirriterad och jobbig under lektionerna. Ofokuserad. Illamående. Uppsvälld. Fullkomligt skit. För några sekunder känner jag att ja nu, nu är jag klar i huvudet igen, nu förstår jag vad som pågår, nu kan jag faktiskt ta tag i det. Och för nästa godisbit till munnen.

Film mat simma socker cigg sömn kel glitter snö. Nöjd. Palahniuks Invisible Monsters och frukt och blommiga sängkläder och tystnat.

Jag börjar smyga runt med fler och fler hemligheter på sistone. Små -och inte lika små- påhitt som fastnat i mitt huvud, som jag inte vågar berätta. Tänk om någon blir sur. Tänk om någon blir orolig. Tänk om någon inser att jag borde kedjas fast under regler och frihetsberövning igen. Tänk om.