Idag var the internationall day of awesomeness och jag var långt ifrån så awesome som jag borde vara. Vi har inte tvättat på två veckor och jag är nere på mina sista vintervänliga plagg. Och tjockisvänliga också för den delen men det är ni för trötta för att lyssna på. Jag har nog en liten kris just nu. Jag har nämligen inget att gömma mig bakom längre. Jag får inte sova hur och när jag vill. Jag får inte leka med små snälla vassa blad och jag får inte äta vad jag vill. Jag har inte råd med att shoppa närhelst jag blir nervös (framförallt inte då jag blir än mer nervös av stan) och jag får inte slå någon. Jag har inte ens vettiga bhar nog för att gömma mig bakom en uppmärksamhetsväckande klyfta. Istället sitter jag med något nedåttittande bröst slappt vändrandes och nya långa naglar. För det verkar lite som om min nya strategi är 30-50tal. I alla fall om man ser över mitt rum. Åtta par stay-ups. Tretton olika nyanser av röda nagellack. Fyra paket lösnaglar och ögonbrynspennan, eyelinern och kökssaxen strategiskt placerade så att ögonen alltid ramas in av en styv lugg och ett par skarpa ögonbryn.
Personligen tycker jag att detta är ett fantastiskt stort framsteg i min personliga utveckling då jag nu inte ens behöver tänka på mitt utseende utan istället låter min inlärda skräck för verkligheten ta hand om det. Prov? Måla naglarna. Stort gräl med en auktoritet? Shamponera håret i en halvtimme. Ovanligt mycket folk på stan? Noppa varje hårbeklädd hudfläck på kroppen tills du ser i kors.

Vem sa att man blir ful av stress.