De senaste veckor har jag nästan gått sönder av känslor till höger och vänster men jag försöker övertala mig själv om att det bara beror på allt resande och lite skolskräck och såntdär trams. Inget seriöst. Går nog över snart.

(Jag kommer hela tiden på mig själv med att vidlikna mina känslor med ett skrikigt och bortskämt barn som äntligen somnat för natten. Smyger konstant runt på tå i rädsla för att väcka något gammalt. Eller nytt.)