Det känns dumt men jag vill få skriva om det och jag vill få göra det just här. Näst intill varje dag får jag påminna mig om att jag inte får skada mig och den enda riktiga motivationen till det är att jag inte får titanskruv då. För att infektioner kan sprida sig i kroppen genom minsta sår. Och helt ärligt kan jag inte ens påstå att jag tycker det är värt det, skruven alltså, för min uppfattning om rätt och fel räcker uppenbarligen inte till för att jag ska förstå vad som är så jävla farligt med självskadan och minsta association eller påminnelse får det att börja pocka. Jag hatar abstinens. Det är inte kul att avsluta en fyraårig vana när det inte verkar finnas någon orsak till det och jag saknar all lättnad och smärta och sår och vidrighet. Faktiskt. Något helt fantastiskt mycket.