Jag har tvingat mig ur förälskelser på tok för regelbundet och varje gång gjorde det mer eller mindre jävligt ont. Jag lärde mig inte så mycket om mig själv eller min omgivning men jag blev lite stabilare och tillfreds med livet. Sen gjorde jag misstaget att gå igenom samma process med känslorna jag hade för någon som inte var ersättningsbar, som inte gick att glömma. Det gör fortfarande ont.

Hej jag är kanske ungefär gladaste bruden i stan idag. Eller ok, fortfarande sådär gråtfärdig och orolig och rastlös men glad ändå. Försov mig till åtta och blev informerad att första lektionen var inställd. Började halv tolv, missade bussen, fick åka med en snäll gammal gubbe som skulle in till stan och köpa fisk och vin till sin dam. Svenskalektion, mattelektion. David och Louis och Beccan och pannkakor för ett kompani, med chokladmousse, banan, honung, sylt och vaniljglass. Skulle varit trettonde dagen utan socker. Undantagsdag. Tänker dränka framtida cravings i gröt för ibland ska man fan få äta pannkakor utan att fasta i ett jävla sockerträsk. Så det så. Pallas atena vad eftermiddagsstängt så köttorgien får vänta till en annan dag.

Bara gråter och gråter och gråter; gråter ögonen rödare än blod och låtsas om ingenting så snart de torkat.

Nästa vecka fyller jag år och det var meningen att vi skulle ha en liten familjemiddag och jag skulle le och vara trevlig och tacksam och ta emot. Det var i alla fall tanken tills jag blev informerad att mina föräldar tydligen fortfarande tänker käfta emot BUP och diagnoseringen. Det har gått ett halvår, get the fuck over it liksom. Jag hade kunnat förstå vad som får dem att tro att de har rätt att trassla och stressa mig om jag visade mig vara psykopat eller schizoid eller något, kanske en diagnos som var svår att bli av med eller som kunde försvåra det att få jobb eller gud vet vad. Men nu är det inte så, och om jag känner för att bli av med stämpeln, som inte är någon stämpel, kan jag utan vidare be om en andra utredning och låtsas vara så anti-autistisk det bara går. Et voila. Teamet sa ju själva att jag med stor sannolikhet inte kommer uppfylla kriterierna för AS när jag blir mer välanpassad. Så vad helvete är problemet? Är verkligen mitt välmående så oviktigt att det är högre prioritering på att ha rätt?

Gissa vem som sitter och lipar till Dr Who. Som ett riktigt jävla frunttimmer. Eller ok det var en tår men ändå. Jag är imponerad. Fin serie. Egentligen skulle jag ha fixat väskan för Sthlm och gå och lägga mig nu men sömnen får väl vänta en stund. Ser fram emot morgondagen: gröt med russin och mandel och yoghurt med päron till frukost, kort skoldag, film sista lektinen, bus4you i fyra timmar, världens skönaste säten, godaste mackorna i packningen, ljudböcker så det räcker och blir över. Vad mer kan man begära av en fredag.

Snart klar med Utvandrarna. Motivationen att beta igenom min boklista växer åter igen men att lyssna istället för läsa känns obehagligt och nytt. Jag börjar med de mindre imponerande titlarna. För att känna efter. För att göra mig bekväm. Sedan får vi se. Pappa var här tidigare och nu har min begagnade byrå en extra hyllrad och på dörrn till köket hänger nu en spegel på insidan. Rummet börjar mer och mer likna ett hem. Nästa helg kommer jag ha musik i stereon, de nödvändiga sladdarna låg tydligen hos pappa men imorgon åker jag ju bort och resterande av nästa vecka hoppas jag att jag är i Branos hus. Ensam, med katten. Jag hade tänkt simma idag men efter två prov och 50 min. extra i skolan, plus pappa, kändes det inte riktigt så motiverande längre. På tisdag blir det förmodligen kött och pannkakor med David och Louise så simningen får bli av efter skolan på måndag, även om jag slutar vid fem.

Idag blev det mest städning. Sovmorgon och städning med Zaz i bakgrunden. Skola och matte med Zaz i bakgrunden. Hemma och städa och städa och ingen musik alls för nu har jag huvudvärk men Utvandrarna berättas ibland högt när jag orkar koncentrera mig. Min lycka över att faktiskt läsa böckrna vi ska läsa överstiger hatet för högläsning. Så nu är det ljudböcker som gäller. Nu kan jag  åter igen gå igenom en bok på en dag utan att somna över sidorna. Facebook är avskaffat för att viga plats åt studier, film och vettigheter. Eller så hittar jag något nytt. Jag försöker komma ikapp skolan men blir bara mer stressad ju mer jag vill försöka. Stress stress stress och jag är lika irriterad och arg som vanligt. Magen är dock gladare. Alltid något.

Jag ska börja rita. Har jag bestämt. Simmade idag. Fjärde dagen utan socker. Överväldigande tacksam men fortfarande lika sorgsen och trött. Gråter och sover. Apatisk. Rastlös. Lättirriterad. Aggressiv. Snaggade sidecut. Hår överallt. Ser förjävligt ut. Gick och la mig igen. Nästa vecka är både mamma och hennes karl borta - huset för mig själv. Svullen och tjock. Börjar undra över alla mina små, ovanliga risktaganden på sistone. Kan inte annat än oroa mig.

Tredje dagen utan socker på gud vet hur länge. Huvudvärk. Bättre dygnsrytm. Är hos pappa över helgen. Konfliktfritt än så länge. Fikade med mamma en timme eller två igår. Konfliktfritt. Duktig duktig. Pluggar minimum men det sniglar sig fram ändå. Har biljetter till stockholm för helgen som kommer. Har en fantastiskt indiskret finne på överläppen. Åt bästa gröten (½ fiberberikad havregryn, ½  råg flingor, russin, mandel) imorse och te från nya tekokaren. Är fortfarande sådär att jag kan börja gråta när som hur som men jag tror att jag mår ganska bra trotts allt. Vem vet.

Idag simmade jag för tredje gången på mindre än en vecka. Idag bestämde jag mig för att klara mig till skolastarten (och fortsatt) utan socker. Idag vaknade jag tidigt, i och för sig med huvudvärk, och lagade riktig mat. Nog är jag lite nöjd men plugget har jag ännu inte rört. Dock börjar jag bli förkyld igen så pappa lovade att försöka hålla käft så länge jag håller käft och hämta mig snart nog. Blir till att sitta i hans kök, dricka te, äta grekmat och ta tag i det sista misskötta aspektet i mitt liv. (Åh jag vet att jag fantiserar och verkligen inte kan påstå att jag sköter något rätt men visst vill jag hoppas.)

Idag är tydligen en såndär dag när jag inte orkar resa mig ur sängen för mer än knäckemackor och toabesök. Gråter och halvsover om vartannat. Förbannar faktumet att jag aldrig har en susning om hur jag kommer må om en vecka, dag eller timme. Undrar om jag inte ändå gör bäst i att somna om.

Hej igår hälsade Lena på och stannade länge nog för att gå igenom tre kol på pipan, Men Who Stare at Goats, en kebabtallrik, en påse chips och tre color. Det säger man ju inte nej till. Min mage kanske inte är gladast men det är den ju aldrig. Nu luktar mitt rum stearin och äpple och det är meningen att jag ska plugga röven av mig. Men frukost först.

Mitt favoritsällskap åkte hem till hufvudstaden imorse och jag tyckte det enda vettiga var att somna om. Vaknade på tok för sent, städade, diskade, handlade lite mat och sitter nu på sängkanten utan att riktigt veta vad jag ska hitta på. Skolångest och tjockisnojja. Tänker vara nöjd med dagens skamligt knappa insats och skjuter fram att ta tag i mitt liv tills imorgon. Halsbränna, vaniljte och musik. 

Biologiprov, vilket jag klarade någorlunda bra (69%) sådär tack vare faktumet att det mestadels var om kemi. Hade pluggat inför det men inte kunnat fokusera nog för att ta in något. fick 27 (/30) på senaste engelskauppsatsen så nu är jag inte fullt lika stressad över hur jag presterar i skolan. Lov. Tid att plugga igen. Tid att vara hemma, ensam, och komma in i rätt vanor. Äter knäckebröd med mjukost och varma hallon med fil, skippar simningen än en gång. Magen är nöjd. Fantomsmärtor som satan. Rummet behöver städas. Jag blåste nästan bort på väg hem från skolan och imorgon får jag antagligen finbesök. Nöjdast i världen.