Nästa vecka fyller jag år och det var meningen att vi skulle ha en liten familjemiddag och jag skulle le och vara trevlig och tacksam och ta emot. Det var i alla fall tanken tills jag blev informerad att mina föräldar tydligen fortfarande tänker käfta emot BUP och diagnoseringen. Det har gått ett halvår, get the fuck over it liksom. Jag hade kunnat förstå vad som får dem att tro att de har rätt att trassla och stressa mig om jag visade mig vara psykopat eller schizoid eller något, kanske en diagnos som var svår att bli av med eller som kunde försvåra det att få jobb eller gud vet vad. Men nu är det inte så, och om jag känner för att bli av med stämpeln, som inte är någon stämpel, kan jag utan vidare be om en andra utredning och låtsas vara så anti-autistisk det bara går. Et voila. Teamet sa ju själva att jag med stor sannolikhet inte kommer uppfylla kriterierna för AS när jag blir mer välanpassad. Så vad helvete är problemet? Är verkligen mitt välmående så oviktigt att det är högre prioritering på att ha rätt?