Det någorlunda goda humöret försvann helt. Tack vare tradera och SJ är jag nu ett nervvrak och vill mest slå någon alternativt gömma mig under en liten soffa med kakor. Eller nej inte kakor. Men knäckebröd kanske. Och björnbärsjuice.

Har tvättat kläder för första gången på tre veckor. Småskabbig. SIMMA IMORGON TACK? Lika länge sedan jag gjorde det. Känner mig som en svullen val. Hurra för tjockisnojja. Hurra för spontanmens. Hurra för Stockholm i övermorgon. Hurra för Weeds och väskan som är för liten för att kunna få med skolarbetet hem. Hurra för stans godaste falafelrulle. Nöjd.

Jag mår bra! Typ. Eller något. Mestadels! Mina inre konversation har flammat upp ordentligt och jag finner mig för det mesta mållös för vad dialogerna i mitt huvud tjatar om. Att BUP eller att inte BUP, det är frågan. Min mage är upprörd av bara helvete och katten är fan sötast i världen. Jag älskar henne.
Mår väldigt mycket bättre över hela grejen med nytt folk och så. Lite ångestfyllt än men vi får se. Jag måste organisera allt i huvudet först. Just nu blev jag plötsligt väldigt pepp på att försöka mig på klardrömmande igen men jag är ganska övertygad om att det skulle vara lika fruktlöst som sist. Gör mig ledsen. Jag gråter oftare på sistone. Känner mig hysterisk.

Hej mellan klockan 03:00 igår och 06:30 idag sov jag sjutton timmar. Hade jag insett det i tid hade jag nog låtit bli men nu blev det ju inte så. Istället blev min mage upprörd och röt som en liten säl hela natten. Vaknade vid fyra, kunde inte somna om och bestämde mig för att skölja ur hårfärgen. Somnade om vid halv sex, vaknade till väckarklockan en timme senare. Fram till nu har det känts lite som om min kropp försökt sluka sig själv men nu är det mycket bättre. Jag får finbesök från Stockholm och är glad och lite nervig som vanligt. Finaste fickklockan kom idag och matchar mitt nya hår. Lever på knäckebröd med keso och mörk choklad.

Jag börjar se ett samband mellan mellan stress och fantomsmärtor. Hurra. Inte för att det hjälper mig när jag redan är stressad till galenskap och på det också har ont i ett ben som inte finns bara för att min kropp inte fattar vad fan som händer. Jag försov mig till två av dagens tre lektioner och bestämde för att skita i den tredje. Tänkte simma men insåg att simkläderna är i skolan. Så fuck it. Nu snöar det utanför fönstret. Jag borde handla mat men har bestämt mig för att idag är en fullkomligt värdelös dag och så snart jag städat klart tänker jag skita i omvärlden, krypa ner under täcket i ett hörn av min säng, läsa och sova tills jag inte kan avgöra vad som är upp och vad som är ner längre. Mitt rum är svinkallt igen och jag har gåshud och choklad på lakanet.

Hej jag börjar bli lite mer organiserad nu när jag bor i lägenheten igen märker jag så det är ju fett fint men å andra sidan har jag ännu inte gjort ett jävla skit egentligen eller skurit ned på sockret heller för den delen. Weeds är fint dock. Gröna linser. Ny väska. Ny hårfärg. Stockholm om åtta dagar. Nöjd.

Det kanske är dags att skriva något som faktiskt är relevant till vem jag är för en gångs skull. Klockan är tjugo över ett och jag har ändå inget bättre för mig.
På senaste tiden har jag börjat ta mer och mer kontakt med folk, både runt om mig och på internet, och det har uppstått en hel del komplikationer. Utöver det gamla vanliga, trettiofemåringar med hamsterhjärna. Först och främst så har jag fått ta aldeles för mycket skit.
Jag försöker alltid vara väldigt tydlig med hurdan relation jag har till mänskligheten generellt så tidigt som möjligt, jag är inte misantrop men det tar en del för att jag ska bry mig om någon.
Tydligen är konceptet att man kan ha brist på intresse utan att tycka illa om någon svårt för folk att greppa. Tydligen kan man (jag) heller inte vara snäll och respektfull mot folk man (jag) inte bryr mig om. Tydligen måste jag vara neurotisk, cynisk, kall och emotionellt retarderad. För det är den enda förklaringen. Så i takt med att jag haft kontakt med fler individer är det också allt vanligare att folk utan tålamod att försöka förstå hur jag är funtad drar slutsatsen att jag kan ju lika gärna kan behandlas hur fan som helst för jag bryr mig ju inte om något alls. Och för ärlighetens skull bryr jag mig ju inte nämnvärt om att jag kanske förlorat möjligheten att bli vän med just den personen men det blir ändå för mycket när var fjärde person jag spenderar tid åt ser ner på mig så pass att jag inte ens förtjänan respekten att ges lite tålamod. Jag är så jävla trött. Jag har övervägt att ta kontakt med BUP igen, om något så kanske för att lära mig ljuga om vem jag är så att folk kan sluta behöva bli så obekväma eller vad fan som helst. Förlåt för att jag försöker vara en ärlig människa. (Samma inställning har också kostat mig en-två väldigt nära vänner, vilket fortfarande gör extremt ont.)

När jag ändå sitter vaken finns det en sak till. Med fler kontakter har jag också bundit mig till fler vänskaper. Det är ju i och för sig trevligt men plötsligt minns jag hur mycket nytt det är att lära sig om varje person. Nervösa vanor, tonfall, ordval, kroppspråk. Jag är utmattad.
Jag vet också att jag plötsligt kan tröttna på folk hur som helst, hur försiktig och övertygad jag än är om hur pass jag tycker om dem. När jag anstränger mig för någon är det ett löfte om att jag tar ett ansvar att inte bete mig hur som helst bara för att det skulle kunna gynna mig. Jag är medveten om att jag inte fäster mig vid folk på samma sätt de flesta är vana vid och den friheten som det ger mig uppskattar jag men jag tänker inte såra någon i onödan för det för det ger ingen något alls. Så jag lovar att vara snäll och omtänksam och ställer upp när det behövs för för tillfället kan jag inte göra mycket mer nytta i världen. Och sen tappar jag intresset helt utan förvarning. (kanske, kanske inte. Jävla rysk roulette)
Så med fler vänner blir jag allt mer orolig, vem kan jag råka såra? Vem kan jag behöva konfrotera? Vem kan jag ignorera?
När jag inser hur pass ovanligt det är att ändå försöka ta den sortens ansvar blir det att jag spekulerar över hur ni fungerar. Behöver ni ta ansvar? Kommer ömsesidigheten och omtanken naturligt? Eller låtsas ni precis som jag? Kanske när ni egentligen inte kan stå för vad det säger? Tänk om ni alla är egocentriska svin och inte alls försöker vara ärliga om vad som händer i er? Jag kan överleva att bli lämnad men jag behöver tid för att hitta ersättare, en bortglömd relation utan riktigt avslut lämnar mig frågandes och förvirrad. Så samtidigt som jag inte kan garantera något alls och konstant anstränger mig för att anpassa mig till hur det är meningen att jag ska känna kräver jag tecken på att folk runt mig inte försvinner hur som. Om jag inte kan lita på att de tar sitt ansvar som bra människor kan jag inte mer än att leta (/lura/) fram bekräftelse på att de litar på mig, saknar mig, behöver mig. Det är absurt.

Så jävla trött på den här skiten. Dags att avsluta alla medlemskap och isolera sig igen. Jag tänker inte ta mer bitterhet nu. Inte när jag anstränger mig för att vara ärlig och ödmjuk. Nu räcker det.

Vaknade halv fem. Åt världens största frukost någonsin. Tårta och färga håret och Lisen och Some Like it Hot imorn. Bitit upp läppen igen. Tolv dagar kvar till Stockholm. Trött. 

Allt är lite bättre. Borde duscha. Är för trött för att hålla ögonen öppna. Fryser och försöker glömma bort hur rädd jag är runt mitt återupprättade social-liv. Köper gamla fickklockor på ebay och myser med katten.

Hej nu är jag ungefär på den nivån att jag går och lägger mig, fyra timmar innan skolan börjar, utan att sminka av mig bara för att slippa sminka mig igen på morgonen. Kommer till skolan tjugo minuter försenat och spenderar både lektionerna och rasterna med att skratta hysteriskt eller stirra in i väggen. Har skitiga, oklippta naglar med avskavt nagellack och ett fågelbo till hår. Fett nice. Shoppar loss på ebay. Äter pepparkaksdeg.

Mår nämnvärt bättre men inte bra. Insåg att den tjugosjunde inte alls är nästa vecka utan veckan därefter. Två veckor och två dar kvar till Stockholm. River ner nerverna på sömnlöshet, dåliga matvanor och smågräl. Fick världens finaste fickklocka av David. Köpte två böcker om insekter på antikvariatet. Åt falafelbollar. Gick hem tidigare från matten.

Sov en sådär tre timmar.

Hemkommen och sliten som bara fan.

Hej klockan är 10:03 och jag äter gröt i väntan  på morsan. Vi ska till Göteborg, fika, klappa  kattungar och sedan ska jag vidare till Stockholm med tåg. Jag tycker om tåg så det bör ju gå fint och det enda jag kanske är lite orolig över vid det här laget är att jag gav pappa numret till Ica Maxi när han ville kunna kontakta någon jag ska vara hos i Sthlm. Upptäcker han det innan jag åker och blir sur vet man ju aldrig vad han får för sig. För säkerhets skull stänger jag av mobilen innan vi åker men det är en hemlis.

Jag ska tydligen till Stockholm och min reseskräck har sparkat igång ordentligt så allt jag kan tänka är ungefär HERREGUDJAGDÖRHELVETESJÄVLASKIT men egentligen vet jag ju att det kommer gå bra och att det bara är min kropp som är kortisol-kåt, som alltid.

Hej jag är så jävla trött. Tror jag börjar går ner igen men har inte vågat ställa mig på en våg på åtminstone en månad så vem fan vet. Pappa vill till Budapest och mamma till Göteborg och jag vill egentligen bara gömma mig under sängen med mina böcker men vad som helst som tar mig så långt bort från skolan som möjligt får räcka. Helst Stockholm. Kanske Stockholm. Kanske snart. Allra helst Frankrike. Kreta. Omiš.