Skulle kunna skriva en roman om hur jag inte vill sova, duscha, äta eller något annat alls än att åka tillbaka till huvudstaden. Om hur jag vägrar acceptera faktumet att jag kommer vakna i en tom säng inom några timmar. Att skolan börjar. Om hur min hud och mitt hår och mina kläder luktar snällt och tryggt och att jag fan grät lite på hemvägen i ren förvirring över den dumma omställningen tillbaka till hur det tydligen egentligen ska vara.

Men jag låter bli. Jag dricker vatten och ser lite förtvivlat in i väggen i väntan på att det ska kännas ok igen istället.