Det kanske är dags att skriva något som faktiskt är relevant till vem jag är för en gångs skull. Klockan är tjugo över ett och jag har ändå inget bättre för mig.
På senaste tiden har jag börjat ta mer och mer kontakt med folk, både runt om mig och på internet, och det har uppstått en hel del komplikationer. Utöver det gamla vanliga, trettiofemåringar med hamsterhjärna. Först och främst så har jag fått ta aldeles för mycket skit.
Jag försöker alltid vara väldigt tydlig med hurdan relation jag har till mänskligheten generellt så tidigt som möjligt, jag är inte misantrop men det tar en del för att jag ska bry mig om någon.
Tydligen är konceptet att man kan ha brist på intresse utan att tycka illa om någon svårt för folk att greppa. Tydligen kan man (jag) heller inte vara snäll och respektfull mot folk man (jag) inte bryr mig om. Tydligen måste jag vara neurotisk, cynisk, kall och emotionellt retarderad. För det är den enda förklaringen. Så i takt med att jag haft kontakt med fler individer är det också allt vanligare att folk utan tålamod att försöka förstå hur jag är funtad drar slutsatsen att jag kan ju lika gärna kan behandlas hur fan som helst för jag bryr mig ju inte om något alls. Och för ärlighetens skull bryr jag mig ju inte nämnvärt om att jag kanske förlorat möjligheten att bli vän med just den personen men det blir ändå för mycket när var fjärde person jag spenderar tid åt ser ner på mig så pass att jag inte ens förtjänan respekten att ges lite tålamod. Jag är så jävla trött. Jag har övervägt att ta kontakt med BUP igen, om något så kanske för att lära mig ljuga om vem jag är så att folk kan sluta behöva bli så obekväma eller vad fan som helst. Förlåt för att jag försöker vara en ärlig människa. (Samma inställning har också kostat mig en-två väldigt nära vänner, vilket fortfarande gör extremt ont.)

När jag ändå sitter vaken finns det en sak till. Med fler kontakter har jag också bundit mig till fler vänskaper. Det är ju i och för sig trevligt men plötsligt minns jag hur mycket nytt det är att lära sig om varje person. Nervösa vanor, tonfall, ordval, kroppspråk. Jag är utmattad.
Jag vet också att jag plötsligt kan tröttna på folk hur som helst, hur försiktig och övertygad jag än är om hur pass jag tycker om dem. När jag anstränger mig för någon är det ett löfte om att jag tar ett ansvar att inte bete mig hur som helst bara för att det skulle kunna gynna mig. Jag är medveten om att jag inte fäster mig vid folk på samma sätt de flesta är vana vid och den friheten som det ger mig uppskattar jag men jag tänker inte såra någon i onödan för det för det ger ingen något alls. Så jag lovar att vara snäll och omtänksam och ställer upp när det behövs för för tillfället kan jag inte göra mycket mer nytta i världen. Och sen tappar jag intresset helt utan förvarning. (kanske, kanske inte. Jävla rysk roulette)
Så med fler vänner blir jag allt mer orolig, vem kan jag råka såra? Vem kan jag behöva konfrotera? Vem kan jag ignorera?
När jag inser hur pass ovanligt det är att ändå försöka ta den sortens ansvar blir det att jag spekulerar över hur ni fungerar. Behöver ni ta ansvar? Kommer ömsesidigheten och omtanken naturligt? Eller låtsas ni precis som jag? Kanske när ni egentligen inte kan stå för vad det säger? Tänk om ni alla är egocentriska svin och inte alls försöker vara ärliga om vad som händer i er? Jag kan överleva att bli lämnad men jag behöver tid för att hitta ersättare, en bortglömd relation utan riktigt avslut lämnar mig frågandes och förvirrad. Så samtidigt som jag inte kan garantera något alls och konstant anstränger mig för att anpassa mig till hur det är meningen att jag ska känna kräver jag tecken på att folk runt mig inte försvinner hur som. Om jag inte kan lita på att de tar sitt ansvar som bra människor kan jag inte mer än att leta (/lura/) fram bekräftelse på att de litar på mig, saknar mig, behöver mig. Det är absurt.