Florence and The Machine - Between Two Lungs
Min Written Task blev påbörjad och avslutad igår. Långt ifrån kvalitén jag brukar kunna spotta ut men med största sannolikhet ändå godkänt. Alltid något. Jag har snabbt vant mig vid min nya kalender och är euforisk över att nu kunna planera mina dar in i minsta detalj i förväg utan att behöva oroa mig för att glömma bort bagateller. På planeringen stod idag efter skolan att 1) laga mat och koka te 2) äta med House på datorn och 3) under resterande episoden måla naglarna, limma fast mitt schema på insidan av almanackan, anmäla mig till Service på fronter, lägga in Florence and the machine på iPoden och pimpa mitt hänglås. I en färg skriver jag vad jag ska äta, i en annan tider för möten och ändringar i schemat och i en tredje vilka läxor jag ska göra för dagen. Min nya almanacka får mig lite att känna mig som en jävla übermench.
Mammas kylskåp väller över av kött. De sista femtio sidorna av Det infantila samhället vill verkligen aldrig ta slut. För någon dag sedan stod det två gatumusikanter, en med trumpet och en med dragspel, vid busshållplatsen utanför skolan och spelade hur fint som helst. De fick min sista växel och jag fick ett tack så mycket på kroatiska. Jag återupptäcker hur trevligt det är att strosa på stan och utnyttjar mina timlånga raster till att slösa mitt studiebidrag i lugn och ro. Helgen spenderas i Jönköping, på riktigt den här gången, och planeras fyllas med fortsatt städning av rummet, loppis, plugg, sömn och musik. Det har nu gått fem dagar sedan jag sist grät,
och jag är ofattbart tacksam.
Kommentarer
Trackback
