The White Stripes - Take, Take, Take
Skolan sliter redan på mig. Lektionerna och så är ju som de ska. Fängslande. Givande. Krävande. Fascinerande. Alla positiva adjektiv jag inte kan komma på. Dock försvann helt plötsligt alla små pauser. Plugg på busstationen i väntan på att få komma hem. Plugg på hälsan medans läkaren skriver en åttahundrakronors-räkning. Plugg under frukosten och lunchen och kvällsmaten. Och folk över jävla allt.
Igår vaknade jag kvart över fem för att simma vid halv sju. Slutade vid tre. Ryhov vid halv 6. Hemma vid sju. Duscha. Laga mat. Blåsa håret tort och måla naglarna. Städa rummet och vardagsrummet. Äntligen sätta sig ner och äta. 20 43. Matte till tolv. Sova. Vakna halv 6. Frukost. Smink. Kläder. Spilla soppa i skolväskan. Biologi. Okoncentrerad. Psykologi. Datorerna ville inte. Redovisning imorgon. Det regelbundna matteprovet. Kapitel fyra. Division och faktorsiering av polynom. Uppgift tre var lika samanhängande som mina tankegångar (en fisk vill flyga och tar pasta och lyckas. Om x=0 är utgångspunkten, för vilka avstånd befinner hon sig (fortfarande) under vatten?). Uppgift 6 hade gått om jag visste hur fan man gör grafer i våra räknare. CAS. Nervigt. Kemi. Okoncentrerat. Kom hem vid halv fem men ännu inte orkat påbörja läxorna. Jävla latmask. Hetsåt och gjorde en fet omelett som snarare var grönsaker med lite ägg än vice versa. Haft så sjukt många ångestattacker senaste veckan. Brukade inte ha dem innan. Inte regelbundet. De är mer energikrävande än jag trott. De är inte som panikattacker. Mer diskreta. Dämpade. Ihärdiga. Skrämmande.
Kommentarer
Trackback