Kom över mammas gamla dagböcker. Från -78 till nu. Från när hon var yngre än jag är nu. När hon åkte till Amsterdam, Kreta, Aten. För första gången. Antagligen. Och konstant förälskad. Alltid i den rätte. Mitt födelseintyg fanns instucket i en liten anteckningsbok med nyckelpigor på.

Jag sa att jag skulle ta med mig dem till henne på Söndag men jag vill verkligen inte. Hon är för förstörd, sjuk, onåbar, förnekande. För omänsklig. Jag vill inte ge tillbaka (halva) bakgrunden till hela min existens till en människa som inte kan se orden hon skrivit som något annat än naiva sagor längre. Jag behöver få försöka förstå att det finns mer i världen än jag. Att det fanns någonting innan jag. Att det fanns ett liv och känslor och betydelser som ledde till mitt. Till mig.