Har åter igen börjat tänka på det här med hur vi (- jag) formas av vad vi släpper in. För min del syftar jag först och främst på film och litteratur. Förra sommaren läste jag Liftarens guide till galaxen och Patient 67 och efter att försökt ta mig igenom Kafka insåg jag hur starkt påverkad jag blev av det. Allt det som ju smyger med när man läser en bok. Det är ju inte bara ord. Man är karaktärerna som beskrivs. Samtidigt. Var för sig. Man är berättaren. Omgivningen. Varje minsta lilla spricka och vrå och dammkorn får man fylla upp. Man får främmande åsikter och känslor nedkörda i halsen, och gillar det. Förhoppnigsvis. Vissa böcker gör mig nästan lite religös, andra får mig att vilja döda och skrika och gråta. Kanske bara i några minuter efter avslutad sista sida medan jag ibland, efter en riktigt välskriven bok, kan gå som i trans i flera dagar. Jag vill få dra liknelser till vampyrer men i nuläget skulle det ju snarare ses som förolämpande än en neutral metafor.
Det kanske är så med folk också, sinsimellan. Inflytandet folk har på mig är så knappt att jag inte tänker på det längre men nog känner jag igen det ibland, framförallt när jag tänker tillbaka på tidigare relationer.
Man blir vad man äter antar jag.