Mår konstigt. Vill ha lov nu. Vill läsa och äta och sova.

Jag vet inte varför jag blir så lätt upprörd nu för tiden. Det är fan någonting. Och jag har blivit mer konsekvent. Det är en dålig kombination. Börjat lägga ifrån mig luren när jag bli irriterad på personen i andra änden. Lyssnar lite ibland, de låter så upprörda. Och besvikna. Det ligger väl en viss fascination i det. Det är som voyeurism, fast i en situation jag själv satt upp. Lite hopkok av allt liksom. Sadovoyeurism. Samtidigt handlar det ju inte om något sexuellt så det är väl att dra ogiltiga paralleller. Det gör mig lite förbannad också, att lyssna på pappa som i andra änden av luren upprepar mitt namn, irritationen något uppblandad med oro. Som om det är han som gör fel. Som om han borde veta bättre än att tro att jag tappat bort mig i dagdrömmar och bara glömmer att svara på hans tilltal.

Hej. Jag simmade idag! Eller. Först åt jag frukost i sängen med Mad Men och shoppade nagellack och en jättesöt t-shirt. Sen simmade jag! Och bastade. Och tvättade mig jätteren. Kom hem och gjorde gröt med björnbär och två knäckemackor med keso och paprika och salladslök och romansallad och tomat. Och te. Mitt ögonlock pulserar. Leamus heter sånt tydligen. Som om det gör någon skillnad. Jävla bögkropp. Men den är faktiskt gladare nu. Jag är fortfarande lite uppsvullen/fet men mycket bättre än innan. Har lite lågt blodsocker bara. Måste köpa nytt schampo. Och kött. Jag vill ha kött. Skinka. Eller köttbullar. Eller falukorv. Fast jag tror inte jag får äta falukorv. Dumt. Beccan gör någonting med falukorv. Hon har lämnat två små lådor med ris i ett hörn i flera veckor. Jag öppnade ena när jag fyllde diskmaskinen. Trodde jag skulle spy över hela jävla lägenheten av stanken. Jag vet att hon bara vill väl, eller något, men hon är fan inte bra på det. Eller så är det bara jag som är dålig på att bo med folk. Pappa är borta imorgon till torsdag men jag tror jag stannar i stan ändå, så där med tanke på hur värdelöst bussarna funkar när det är snö, och att jag har precis den maten jag bör äta här, men mest massa socker och bajs hos pappa. Kanske åker dit en kväll. Ska ändå dit till helgen i och för sig. Imorgon ska jag ha skickat in en engelskauppsats på "Discuss the theme of flying in Song of Solomon by Toni Morrison". En uppsats jag självklart inte börjat på. Än. Det känns väldigt skrämmande. Och obehagligt. Och upprörande. Är jag verkligen så dum i huvudet?

Hej jag fick erkänna för mig själv hur pass sockerberoende jag faktiskt är och har blivit informerad att skiten även triggas av mycket annat såatteh, typ, bajs. Dagen har känts chill men generellt brukar jag ha cravings ungefär varannan dag. Åt en halvliter glass igår. Cupcakes. Pepparkakor. Marsipanpraliner. Blir sötsugen av doften från mitt schampo som hänger kvar i badrummet. Inbillar mig att mina fingrar luktade lakrits. Haft huvudvärk de senaste veckorna. Ångest fram och tillbaka. Inte äta socker oavbrutet - ångest, äta socker som en gris - ångest. Ska försöka prioritera att bli kvitt det framför att ha koll på energiintag. Ofattbart jobbigt men en nödvändighet. Slutar magen krångla som den gjort sedan jag tog upp sockret kommer jag ju ändå må bättre. Intalar jag mig.  Undrar om jag kanske kan få dricka Blue Keld ändå, det är ju ungefär det godaste som finns. Ska fixa matschema och grejer, med tider och allt så jag faktiskt ser till att äta. Alltid lättare att låta bli att stoppa dumheter i sig om man redan är mätt.

Tjock tjock tjock tjock och så förbannat trött. Skolångest och frustration. Ska rymma till lägenheten i stan imorgon. Bör lösa hälften i alla fall. Inom sinom tid. Vill helst kura ihop mig i en stor, tom, varm säng och sova för evigt.

Är livrädd för livet och mörkret och allting.

Har åter igen börjat tänka på det här med hur vi (- jag) formas av vad vi släpper in. För min del syftar jag först och främst på film och litteratur. Förra sommaren läste jag Liftarens guide till galaxen och Patient 67 och efter att försökt ta mig igenom Kafka insåg jag hur starkt påverkad jag blev av det. Allt det som ju smyger med när man läser en bok. Det är ju inte bara ord. Man är karaktärerna som beskrivs. Samtidigt. Var för sig. Man är berättaren. Omgivningen. Varje minsta lilla spricka och vrå och dammkorn får man fylla upp. Man får främmande åsikter och känslor nedkörda i halsen, och gillar det. Förhoppnigsvis. Vissa böcker gör mig nästan lite religös, andra får mig att vilja döda och skrika och gråta. Kanske bara i några minuter efter avslutad sista sida medan jag ibland, efter en riktigt välskriven bok, kan gå som i trans i flera dagar. Jag vill få dra liknelser till vampyrer men i nuläget skulle det ju snarare ses som förolämpande än en neutral metafor.
Det kanske är så med folk också, sinsimellan. Inflytandet folk har på mig är så knappt att jag inte tänker på det längre men nog känner jag igen det ibland, framförallt när jag tänker tillbaka på tidigare relationer.
Man blir vad man äter antar jag.

Mår kuk. Kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk.

Hej det känns lite som om jag utan skolan tappar uppfattningen av rätt och fel. På alla bra sätt verkar det som. Har en två veckors försenad labrapport och ett opåbörjat psykologiarbete som legat och väntat hela dagen, detta till trots kommer jag snart gå och lägga mig och sova med gott samvete, vakna, ignorera det, äta en kaka och vara nöjd. De senaste dagarna har varit fina och jag är helt ok med faktumet att skolan börjar igen.

Jag sover oroligare på sistone. Antagligen mycket som konsekvens av att jag fuckat upp dygnet så förbannat men det känns också som om jag har livligare drömmar. Lyckas inte minnas något tillräckligt länge för att skriva ner men bara vetskapen om att det där andra livet finns kvar och levs ut fullt gör mig lite trygg.