Idag bestämde sig mina föräldrar att de skulle sälja mig till satan.
Läs: samhället.
Läs: pengaberoendet.
Efter åtta år har vår advokat bestämt sig att det är lagom tidpunkt att försöka stämma sjukhuset. Dock så krävs det, enligt lag, att jag förvärrats för att man ska få dra upp ett åtal efter mer än fem år. Så nu har min mor, med far min i sina spår, gett sig in på att gräva upp all bekräftelse på att jag ligger fysiskt eller psykiskt sämre till än när jag var 9, och kunna bevisa att det är olyckans fel.
Och som vanligt är hennes svar, hennes svar på allt: ärren. Och inte de fina ärren från de dåliga doktorerna som läkt allt för fint för att kuna användas. Nej då, vi ska skicka dotterns mest ångesfyllda stunders spår raka vägen över Europa för att visa upp inför läkare och domare och vittnen så att de kan övertalas om att den lilla, änglalika, oskyldiga flickan traumatiserats djupt av grekernas dåliga sjukvård.
Jag börjar inse vart min brist på moral kan komma från.
Så åter igen ska jag placeras i ett stort kalt rum utan fönster, med ett vitt skynke bakom mig, på en ensam liten pall i mitten, stora silvriga skärmar strax bredvid och en kort hårig gubbjävel, anonym bakom sin kamera. Åter igen ska jag lydigt sitta i trosor och BH framför en arrogant, outbildad främling med förmågan att föreviga ögonblicket.