Klockan är tjugo i tre. Jag har gjort mina fanvethurmånga-veckors försenade fysik-labrapporter. Tack vare koffein. För att vara ärlig tror jag kaffe har räddat mitt liv. Kaffe är vad jag påminner mig om kommer väcka mig så snart jag tagit mig ur sängen. Jag kommer inte behöva vilja dö och våndas tills det mörknat igen och jag får krypa ner mellan lakanen, igen. Jag kanske inte är pigg, jag är inte uppmärksam och jag är inte intresserad, engagerad eller ur något perspektiv vid liv. Men jag mår bra och röda ögon klär mig utmärkt och jag har kommit över min skräck för att skriva inlämningar efter deadline. Allt man behöver är en lång natt och en burk kaffe-pulver. Morgondagen känns inte nämnvärt mycket jobbigare, trots att sömnen halverats, och plötsligt kan jag (fortfarande med viss skam) räcka fram dendär jävla uppgiften jag för mitt liv inte kunde göra fram tills nu.