Mina materiella tillgångar börjar stiga mig åt huvudet. Misstänker att jag kanske börjar ersätta folk med kläder, böcker, nagellack och hårspännen. Rent genuint vill jag påstå att det är en fantastik framgång. Men vad händer om det brinner upp. Eller mitt favoritplagg blir fult i tvätten. Folk kan man prata med. Folk kan man alltid försöka laga. Eller ersätta.
Vad händer om jag vaknar en dag och upptäcker att hela mitt rum är fullt till bredden av värdelöst skräp? Jag bävar inför ögonblicket all min glädje till döda tingest visar sig vara lögn.
Å andra sidan verkar folk klara sig kvar i illusionen länge nog för att det ska vara värt. Bara att le förnöjt och sätta sig tillrätta, jag är fullt öppen för ett kärleksfullt och monogamt förhållande mellan mig och mina hyllrader av böcker, lådor med kläder och småfack smycken.


Kommer favorisera nya kjolen något extremt då jag upptäckte att den inte bara sitter något oförskämt snyggt utan även har fickor; något jag trånat efter aldeles för länge.
Räknade till 27 nagellack igår och tack vare mormors julklapp till mig petade jag in ytterligare 1600 sidor text i bokhyllan igår. Är snart klar med Flickan som lekte med elden. Påstår mig inte vara imponerad men åtminstonde fängslad nog att fortsätta. Ju mer tid jag spenderar bland mina ägodelar ju mer vill jag hoppa av allt (skolan, vänligheten, försöken, livet) och dra mig undan för mig själv till min lilla grotta av vackra ord och färger. Jag skulle stanna där inne och läsa all gammal litteratur jag aldrig haft tid eller ork nog att ens ögna igenom tidigare. Jag skulle måla om naglarna två gånger om dagen och hitta nya kombinationer varje gång. Jag skulle föna håret varje dag och sätta upp det med små band med stjärnor. Jag skulle aldrig se mig själv i spegeln igen och jag skulle inte använda mobilen till annat än utsmycknad.


Fy satan vad trött jag är.