Upprepat påminns jag om hur pass jag påminner om ett mycket litet, outvecklat barn. Slav till sina impulser och lustar och infall. Utan att kunna fokusera och tänka rationellt om det så gällde mitt liv påverkas jag fullt ut av små impulser som endast ska vara i en tusendels sekund, små ovanor hjärnan har kvar sedan tidigare åldrar. Det handlar aldrig om humörsvägningar eller hormonöverflöd utan bara små explosioner av varje känsla jag snubblar över. Varje liten irritation blossar upp till sin fulla prakt bara för att lika plötsligt avlösas av passion, hat, apati, bitterhet, glädje, kärlek, lust aggressivitet ångest allt. När som helst. Hur som helst. För vad som helst. Och ingenting blir ju riktigt riktigt längre. När jag inte kan urskilja någon ren känsla i det oorganiserade tumultet räknas ingenting alls längre. Panik och livsglädje och ilska turas om utan någon bestämd ordning för att bilda