Alla personer jag brytt mig om och förträng. Alla som på något sätt berört mig utan att jag kännts mig vid det. Allt jag någonsin sagt som jag velat glömma. Allt mitt huvud kan komma på som skulle kunna skada mig. Det kanske är något nytt självdestruktivt sätt att putta mig över gränsen: när dafni undviker folkmassor tar vi dem till dafni. Good shit.

Just nu är det bara så jävla mycket ilska och sorg och åsikter och allmän skit i mig som inte är mitt. Inget av det här är jag. Det är inte självförnekelse eller ignorans. Det är faktum. Det är folk i mig som jag inte har någon som helst kontroll över. Det handlar inte riktigt om röster och sånt. Det involverar inte fler röster än de man hör i drömmar eller när man läser böcker. Det är liksom tal och rop och gnäll och anklagelser utan...konsistens, utan definition. Utan ljud. Jag vet inte om dethär ens kommer verka vettigt imorgon. Jag vill bara få skriva det så min BUP-kontakt kan få en inblick i hur jag funkar när det inte är dag. När jag inte är vidrigt snygg och nöjd och kaloriräknande och lite kitch. När jag inte älskar världen för hur jävla vacker den är och bara kan vända ryggen till minsta uns av känsla utan att beröras. För det är ingen fasad. Det är viktigt för mig att alla förstår. Vem jag påstår mig vara är precis vem jag är. Men bara de sekunderna jag uttalar det.

Nu kanske det är lite mer förståeligt varför jag hela tiden tror jag är på gränsen till vansinne.