Jag borde egentligen gå och lägga mig nu. Klockan är kvart i tolv och jag kommer aldrig komma upp imorgon.
Jag insåg för någon timme sedan att jag inte kommer hinna göra något av skolarbetet som måste vara klart innan uppcon. Sedan dess har jag kollat på House. Dålig kombo. Igårnatt drömde jag elakt igen och natten tedde sig så satans lång att jag tillslut inte längre visste om jag var vaken eller inte.
Jag vågar inte lägga mig igen men jag vågar inte sitta kvar här i risk för att pappa blir pissed och jag har inget att läsa spännande nog för att hålla mig vaken. Om det inte finns något som kan få drömmarna att sluta tror jag inte att jag någonsin kommer kunna sluta vara rädd. Vissa dagar känns det helt enkelt som om allt jag gör bara är en dröm och att jag när som helst kommer vakna upp till en verklighet där jag är fullkomligt hjälplös, hatad och antagligen ppsykopat. Hjälplös-delen stämmer väl till viss del in på den här verkligheten också men det är ju inte till stor tröst. Och allt min psykolog vill snacka om är mitt shopping-behov. Psykologer suger kuk.
Skulle jag kunna gråta av något annat än ilska skulle jag gråta just nu. Istället har jag huvudvärk. Jag antar att jag ska sova nu. Jag är livrädd.