Nöjd som bara den. Kan inte tänka mig något bättre än slänga gamla minnen. Mamman tänker rensa lite i lägenheten och jag har fått ordern att packa ner skit ur mitt skrivbord och som vanligt slutar det med att jag slänger ett ton gamla teckningar, dikter, noveller, tidningsurklipp och ja ni vet allt annat man tydligen ska spara för att minnas.
Men jag gillar att bara lämna tomma block och oanvända suddgum, jag älskar att se den prydligt sorterade bananlådan med någon gapande mapp och en kartong lagaltorn. För nu vet jag att den dagen jag rotar upp det igen, vilket jag vet att jag kommer göra då jag älskar att rota i min barndom, kommer jag bara hitta ett hål. Ett stort tomt intet som bara väntar på att fyllas med nytt. Jag vill inte behöva hålla plats för alla mina tankar jag hade när jag var 11, eller ideér jag velat följa upp sedan 3 år tillbaka, jag vill inte behöva minnas vem jag inte längre är.
En dag ska jag lära mig att även släppa alla gamla sagor och nallar och leksaksslott och foton.

(Även om jag är väl medveten om att jag, som ni alla säger, kommer ångra mig enormt en dag.)