Jag använder så fina ord när jag skriker på min mamma. Aldrig är jag väl så exakt och definitiv. Inga variabler eller slingrande ord som kan missuppfattas. Ändå. Ändå är det fortfarande som det alltid varit. Ändå ändras vi aldrig. Ibland undrar jag om jag skulle kunna tacka henne för min verbala utveckling, i mina desperata försök att få henne att förstå någonting alls. Men det skulle betyda tacksamhet och det kan jag inte sänka mig till.
Jag hatar att vara hennes dotter, jag hatar att vara min fars dotter. Jag hatar det inflytande jag tillåtit dem ha på mig. Jag hatar de hundra svagheter jag fått av dem. Jag hatar de sår jag tagit till mig och alltid kommer ha. De spår av imperfektion och bitterhet som, uppenbarligen, alltid kommer fläcka ner mina andetag vad jag än gör.



Hej jag är det misslyckade mellantinget mellan socialt utvecklingshandikappat missfoster och fräck kvinna. Jag är den krossade produkten av en nostalgisk, inbankad och ofrånkomligt vidrig uppfostran och ett hjärta fyllt av drömmar och hopp.